Av en tillfällighet blev jag bekant med en trevlig kvinna i Stockholm. Det var sent på kvällen och busstrafiken mot Norrtälje var usel. Jag erbjöds logi i hennes lägenhet som låg i Hägersten. Och så fick det bli. Väl där undrade jag varför den låg i ett industriområde. Hon svarade att hon fick låna lägenheten av en anhörig när han inte behövde den i jobbet. Jag undrade vad han sysslade med. Hon visste inte så mycket men berättade att han var anställd av polisen och militären.
Detta fick mig att reagera. Jag trodde att man i Sverige antingen var anställd inom polisen eller militären.
FiB Kulturfront hade nyligen skrivit något om åsiktsregistrering. Jag ringde dit och fick tala med Jan Guillou. Han bad mig komma inom och berätta. Det gjorde jag men innan jag berättat färdigt bad han mig dra hem och läsa Kriminaljournalen i stället.
De andra som var närvarande – deras namn fick jag aldrig höra – tyckte att jag kunde få tala till punkt. Det fick jag och mitt namn noterades.
Sarkasm var jag van vid på nära håll. Jag var politiskt aktiv och blev ständigt kallad för både det ena och det andra av M-politikern Elwe Nilsson i Vallentuna. Men nu kändes det att det kom från fel håll.
Besviken kontaktade jag en ung journalist på Aftonbladet. Hon blev jätteintresserad och sa: "Oj, detta kan bli min första stora journalistiska grej". Veckan därpå ringde hon och berättade att de som varit med på redaktionsmötet hade sagt, att LO inte ville att man skrev om sådant. Hon tyckte emellertid att det var viktigt så jag fick hennes artikel i syfte att jag skulle ge den till en annan tidning förutsatt att texten skulle skrivas om till oigenkännlighet. Annars kunde hon råka illa ut på jobbet.
Jag gick till min partitidning Ny Dag som var VPK:s veckotidning. Den skrev om saken men blev som vanligt avfärdade av omvärlden med att det var kommunistpropaganda.
En tid senare ringde Jan Guillou. Han lät inte lika ohövlig utan bad mig komma till redaktionen på nytt. För första gången hörde jag också ett annat namn i sammanhanget nämligen Peter Bratt.
Jag åkte dit och blev där ombedd att införskaffa ytterligare uppgifter. Jag ville gärna att saker och ting skulle komma fram men ville samtidigt inte att min väninna skulle råka illa ut. Jag begärde därför att källan skulle hemlighållas. "Självklart", sa Jan Guillou. "På heder och samvete."
Jag kontaktade kvinnan i Hägersten som svarade på mina frågor men blev orolig. Hon frågade varför jag var så nyfiken. Jag berättade att FiB Kulturfront var nyfiken på historien men försäkrade att hon kunde vara helt lugn. Vi hade ju fått Jan Guillous löfte om att källan inte skulle röjas.
Jan Guillou och Peter Bratt fick uppgifterna. När sedan första numret om IB-avslöjandet kom ut var historien mycket större än vad jag kunnat ana. Publiceringen innehöll dessutom uppgifter som inte borde ha varit med! Där stod: "En nära anhörig till en av IB:s chefer har berättat för en av FiB:s medlemmar…"
Vilket svek!
Jag kontaktade Jan Guillou och sa vad jag tyckte. Han svarade att om myndigheterna ville få kännedom om källan så kan de skaffa sig det ändå. Publiceringen gjorde varken från eller till.
En tid senare ringde kvinnan och talade om mitt svek. Ytterligare något senare ringde hon och sa: "Svein, snart orkar jag inte tiga längre".
Jag kontaktade Jan Guillou än en gång för att tala om vad jag tyckte om honom, att han är en svekfull typ utan journalistisk heder. Då blev han förbannad för att jag ringde.
Jag har alltid tyckt illa om Jan Guillou. Han lär vara en populär författare men han bör inte blanda ihop sina sagor med faktamaterial som i sin självbiografi.
Svein Tryti
0 kommentarer:
Skicka en kommentar